Ain't nothing gonna break my stride, eller är det pride?
Efter en långladdning under söndagen inför måndagens inkafärd fick vi veta att vi missförstått. Inkaleden börjar inte förrän tisdag och måndagen skall spenderas på turer i Sacred Valley. Exakt de turerna vi gjorde tidigare i veckan. Och man kan ju tro att vi nu borde vara stjärnorna i gruppen och kunna allt. Weeell, jag låter er tro det.
Fast denna gången fick vi även mata lamor och Ida blev en svensk levande julgran med två små peruanska flickor springandes runt och runt henne.
Så i Ollantaybamba sitter vi nu med sista kaffen fram till fredag. På torget framför oss är det peruansk festival och live musik, med indiska drag. Väl informerade är vi äntligen och imorgon blir det inka time. Även om vi tydligen har 5000 trappsteg framför oss och en höjd på 4200 meter när vi kommer till Dead womens pass. I gruppen är det tio kanadensare, en irländare och en skotte - alla lika oroliga som oss hur denna fysiska prövning kommer gå. Men det kommer vara värt, så värt!
