Momotombo - den forsta vulkanen.
Nar du tar tva steg fram och glider tillbaka ett. Tank dig den psysika och fysiska anstragningen. I sex timmar jobbar du. Tva steg upp, ett steg ned. Tva steg upp, ett steg ned. Och aven nar man bara vill lagga sig ner, hissa upp den vita flaggan och tacka for sig - we had a good run, sa ar det nagot som driver en vidare. Tank om man faktiskt kommer till den dar avlagsna toppen. Tank om jag faktiskt kan klara av att bestiga en vulkan.
Och det gjorde jag.
En av manga fordelar med detta volontar/work-for-accomodation jobb jag har ar att jag far lov att folja med pa de turer som arrangeras gratis. Det enda jag far sta for sjalv ar den publika transport kostnaden, som i Nicaragua inte ar i narheten av 100 cordobas - strax under 30 svenska kronor. Da turpriser brukar ligga pa minst 50US dollar forstar ni att det ar en ganska lonsam fordel. Efter en vecka med reception hade jag fatt helgen ledig till att vila upp mig. En helg jag hade tankt att spendera pa den narliggande stranden med en god bok.
Istallet blir jag vackt en eftermiddag nar jag har slumrat till i hangmattan av Edgar, en av vara guider, som undrar om jag inte ska med och bestiga Momotombo i helgen. Nu nar jag anda ar fri. Jag vill ju egentligen ut pa turer ocksa sa lite smatt somndrucken vanglade jag ur hangmattan for att lamna passnummer och skriva upp mig pa listan. Klockan 11 lordag morgon gav vi oss ivag. Vi var en grupp pa 16 personer, inklusive guider, som skulle upp pa vulkanen.
Efter en knokfull buss och lika full mototaxi (tuk tuk) senare, kom vi fram till privatomradet dar vi fick borja varan vandring. Pa lordagen skulle vi bara ga i tva timmar, latt vandring, till campingplatsen. Med ett antal kilon i vaskan pa ryggen (som bland annat bestod av 6 liter vatten) och med underlag liknande lossand, vill jag inte kalla vandringen latt. Men med ett trevligt tyskt sallskap skulle aven vi komma fram. Efter en vilostund la vi ifran oss vaskorna och klattrade upp ytterligare en halvtimme for att beskada solnedgangen. Och vilken solnedgang.
Nerfarden har det guiderna lever for. Den halvtimmen det tog till varan utkiksplats tog inte ens en tredjedel ner och en campeld skapades. Det blir morkt fort har och middagen spenderades i lagornas sken och med tre amerikanare sjungandes diverse latar som skulle passa in pa tillfallet. Stamningen var precis som jag alltid tankt att det skulle vara nar jag sedan slumrade in i min sovsack under stjarnorna.
Forutom en jagare som kom forbi pa hast med en styrka pa sin ficklampa fran en annan varld, sa sov jag faktiskt ganska gott. Nar klockan ringde vid 03:30 var det anda inte sa tungt att ga upp och packa sin vaska. Men tungt skulle det bli. Forsta tva timmarna bestod av morker. Och inte lite morkt utan becksvart. Det enda man kunde se var ljuset fran sin egna ficklampa och pa min (egentligen Idas som jag fick adoptera nar hon drog hem) borjade fa ont om batterier. I detta morker traskade vi pa. Tva steg fram, ett steg bak. Det var som djup lossno, eller lossand, fast av smasten. Det var - helvete. Min chef som tycker att svordomar pa alla olika sprak ar intressant skulle nog ha uppskattat alla dessa grodor som hoppade ur min mun.
Sa kom vi upp pa andra sidan, med den brantaste biten kvar. Har tog vi frukost paus i soluppgangen. Aterigen - vilken soluppgang. Dock blev man mycket medveten om den bitande vinden som gjorde svettet till is och snart satt jag i fosterstallning och onskade bara att jag var hemma i Sverige under ett duntacke. Men jag var langt ifran den enda som fros och nar nagra borjade klattra pa den sista biten var jag inte sen att hoppa pa.
Ironiskt nog var den sista biten, som ska vara den svaraste, den biten som jag tyckte var allra enklast. Det var mycket tva steg fram, ett steg bak - men inte fullt lika illa. Stenarna var storre och att hitta fasten blev lattare och lattare. Aven om det kandes som man klattrade i evigheter och som toppen aldrig kom nagot narmre lyckades jag anda komma mig upp bland de forsta. "OY! Sarah muy fuerte!" Men sjalvklart.
Och sen var det bara att insupa utsikten och upplevelsen till dess absoluta maximum. Jag hade bestigit en vulkan. Jag hade klarat det. Adrenalin. Lycka. Harligt!
Nervagen trodde jag skulle bli den enkla. Tji pa mig. Det var fanimej lika jobbigt som att ga upp, om inte varre. Battre blev det ju inte av att jag lyckades glida och skrapa upp halva armen. Men hej, lite krigarsar ska man ju ocksa ha. Man ar ju en viking.
Benen var spagetti pa sista biten till Moto taxi och buss. Dem rorde sig bara pa sig for att de var tvugna. Och dem ville egentligen inte. Min kropp ville inte. Trots en knokfull moto taxi och buss lyckas jag somna pa bada - nagot som ocksa ar en nastan lika stor bedrift som att bestiga en vulkan.
