idsassa.blogg.se

Det galler att lagga ribban hogt.

Nar jag besteg min forsta vulkan var jag lyckligt ovetandes om att det skulle vara Leons svaraste vulkan att bestiga. Vilket var lika bra. Igar var vi en tur pa Cerro Negro och det kandes som en promenad i parken. Det var en valuttrampad stig att folja och lutningen inte speciellt stor. Detta ar i och for sig ocksa en mycket kandare vulkan. Denna vulkan ar den som flest turister har som ett maste pa sina to-do listor under sina resor. Och det finns en anledning.

 

Detta ar namligen det enda stallet i varlden dar det finns mojlighet for vulkanboarding.

 

Vulkanboarding ar precis som det later. Man klattar upp for en aktiv vulkan i ca en timme med en pulka-liknande brada under ena armen for att sedan hoppa pa bradan och aka ner pa under en minut. Aven om vinden nog var den storsta utmaningen (att inte blasa bort fran toppen) var det valdigt svart att sta upp och titta ner pa den uppakta vagen ner. Ja, det var brant.

 

Min grupp var full av skandinavier; norrman, svenskar och till och med en dansk. Alla hade i sig en lagom dos av exaltering och nervisitet. Tror nog att nervositeten var den som tog overhand val pa toppen. Men nar det sedan var dags att glida ner var det anda vantan som var varst. Jag skulle komma mig nast sist ned och fick bara sta och se pa.

 

Historierna man far hora fran folk som har gjort detta ar manga. Vissa far upp en hastighet pa 70km/h pa vagen ned. Vissa har skrapat upp hela kroppen, mer eller mindre. Vissa fick hjarnskakning. Ja, lat oss saga att det fanns en god anledning till att vara nervos.

 

Vi daremot var en duktig grupp. Antagligen en lite for radd grupp. Bromsade hellre for lite an for mycket och noll skador eller vurpor. Nar jag kom hela vagen ner angrade jag att jag inte akte fortare. Jag ville gora det mer! Igen! Igen!

 

Detta ar det narmsta jag kan komma pulkaakning denna vintersasong, sa igen ska det goras. Ett fartfyllt aventyr som anda ar fa unnat. Kunna komma hem och beratta om nar man akte ner for en aktiv vulkan. Kanske ska lagga pa nagra kilometer i timmen och nagra skador for en tuffare story. Eventuellt ett vulkanutbrott.

 

Men jag har ett tips for er som ar sugna pa att gora det:
Gor det inte bakfull.

Och glom inte kameran.

Nar du tar tva steg fram och glider tillbaka ett. Tank dig den psysika och fysiska anstragningen. I sex timmar jobbar du. Tva steg upp, ett steg ned. Tva steg upp, ett steg ned. Och aven nar man bara vill lagga sig ner, hissa upp den vita flaggan och tacka for sig - we had a good run, sa ar det nagot som driver en vidare. Tank om man faktiskt kommer till den dar avlagsna toppen. Tank om jag faktiskt kan klara av att bestiga en vulkan.

 

Och det gjorde jag.

 

 

 

Istallet blir jag vackt en eftermiddag nar jag har slumrat till i hangmattan av Edgar, en av vara guider, som undrar om jag inte ska med och bestiga Momotombo i helgen. Nu nar jag anda ar fri. Jag vill ju egentligen ut pa turer ocksa sa lite smatt somndrucken vanglade jag ur hangmattan for att lamna passnummer och skriva upp mig pa listan. Klockan 11 lordag morgon gav vi oss ivag. Vi var en grupp pa 16 personer, inklusive guider, som skulle upp pa vulkanen.

 

Efter en knokfull buss och lika full mototaxi (tuk tuk) senare, kom vi fram till privatomradet dar vi fick borja varan vandring. Pa lordagen skulle vi bara ga i tva timmar, latt vandring, till campingplatsen. Med ett antal kilon i vaskan pa ryggen (som bland annat bestod av 6 liter vatten) och med underlag liknande lossand, vill jag inte kalla vandringen latt. Men med ett trevligt tyskt sallskap skulle aven vi komma fram. Efter en vilostund la vi ifran oss vaskorna och klattrade upp ytterligare en halvtimme for att beskada solnedgangen. Och vilken solnedgang.

 

 

Nerfarden har det guiderna lever for. Den halvtimmen det tog till varan utkiksplats tog inte ens en tredjedel ner och en campeld skapades. Det blir morkt fort har och middagen spenderades i lagornas sken och med tre amerikanare sjungandes diverse latar som skulle passa in pa tillfallet. Stamningen var precis som jag alltid tankt att det skulle vara nar jag sedan slumrade in i min sovsack under stjarnorna.

 

 

Forutom en jagare som kom forbi pa hast med en styrka pa sin ficklampa fran en annan varld, sa sov jag faktiskt ganska gott. Nar klockan ringde vid 03:30 var det anda inte sa tungt att ga upp och packa sin vaska. Men tungt skulle det bli. Forsta tva timmarna bestod av morker. Och inte lite morkt utan becksvart. Det enda man kunde se var ljuset fran sin egna ficklampa och pa min (egentligen Idas som jag fick adoptera nar hon drog hem) borjade fa ont om batterier. I detta morker traskade vi pa. Tva steg fram, ett steg bak. Det var som djup lossno, eller lossand, fast av smasten. Det var - helvete. Min chef som tycker att svordomar pa alla olika sprak ar intressant skulle nog ha uppskattat alla dessa grodor som hoppade ur min mun.

 

 

Sa kom vi upp pa andra sidan, med den brantaste biten kvar. Har tog vi frukost paus i soluppgangen. Aterigen - vilken soluppgang. Dock blev man mycket medveten om den bitande vinden som gjorde svettet till is och snart satt jag i fosterstallning och onskade bara att jag var hemma i Sverige under ett duntacke. Men jag var langt ifran den enda som fros och nar nagra borjade klattra pa den sista biten var jag inte sen att hoppa pa.

 

 

Ironiskt nog var den sista biten, som ska vara den svaraste, den biten som jag tyckte var allra enklast. Det var mycket tva steg fram, ett steg bak - men inte fullt lika illa. Stenarna var storre och att hitta fasten blev lattare och lattare. Aven om det kandes som man klattrade i evigheter och som toppen aldrig kom nagot narmre lyckades jag anda komma mig upp bland de forsta. "OY! Sarah muy fuerte!" Men sjalvklart.

 

Och sen var det bara att insupa utsikten och upplevelsen till dess absoluta maximum. Jag hade bestigit en vulkan. Jag hade klarat det. Adrenalin. Lycka. Harligt!

 

 

Nervagen trodde jag skulle bli den enkla. Tji pa mig. Det var fanimej lika jobbigt som att ga upp, om inte varre. Battre blev det ju inte av att jag lyckades glida och skrapa upp halva armen. Men hej, lite krigarsar ska man ju ocksa ha. Man ar ju en viking.

 

Benen var spagetti pa sista biten till Moto taxi och buss. Dem rorde sig bara pa sig for att de var tvugna. Och dem ville egentligen inte. Min kropp ville inte. Trots en knokfull moto taxi och buss lyckas jag somna pa bada - nagot som ocksa ar en nastan lika stor bedrift som att bestiga en vulkan.

 

Dar gick startskottet!

Da var det dags for mig att pa riktigt klara mig sjalv, utan systrarna Larssons lardomar. Har under de senaste veckorna lart mig otroligt mycket. (Da det visar sig att till och med norska 93or vet mer an mig, jag som var sa smart en gang i tiden. What went wrong?) Som att det ar faktiskt dumt att vifta runt med dina pengar, och VISAkort. Eller att kikartor faktiskt ar riktigt gott. Och ingefarsris. Och att man inte borde somna pa bussar, savida du inte vill bli av med dina saker. Nagot som jag slet valdigt mycket med nar jag hoppade pa en minibuss med avsikt pa Leon.

 

Men var tvungen att byta buss i Managua, vilket inte gjorde mig nagot da jag i alla fall fick lite frisk luft och rorelse i lederna. Och pa forsta bussen var det inga problem. Fick en smatt obehaglig nicaraguansk affarsman bredvid mig som tittade valdigt mycket pa mig samtidigt som han tydligt visade hur mycket pengar han hade i sin vaska da han plockade upp alla sedlar for att rata ut dem, innan han la dem ner pa exakt samma stalle igen. Forsok till kommuikation gjordes men jag forsokte inte ens att forsta. Snart gick han over till gestikulationer. Jahaja, han tyckte jag hade fin mun. Men sa trevligt.

 

Andra bussen darimot var en provning av annat slag. Knokfull varm minibuss dar jag var tvungen att sitta med min gigantiska, aldrig-blir-den-lattare-hur-mycket-jag-an-gor-mig-av-med vaska i knat. Folket omkring mig var hemskt snalla och log sott mot mig nar jag ramlade in. Skratten som kom nar jag inte lyckades fa upp dorren var inte hotfulla, utan trevliga. Jag gillade dem. Dock skulle farden bli lang och efter tva kvallar med Ring of Fire (tangelino (eller vad de nu var) pa norsk) och noll siesta timmar var min trotthet sa extrem att jag tuppade av i mikrosekunder for att vakna av nar huvudet foll bakat. Ja, ni vet hur det ar. Och battre blev det inte av att alla andra i bussen sov. Nar jag sedan borjade hallucinera insag jag stundens allvar.

 

Jag horde hur systrana Larsson diskuterade resrutt - in real var det spansk radio.
Jag sag en man stirra pa mig och ta av sig sin troja - in real var det ett bilsate.

Jag sag enhorningar utanfor mitt fonster - in real var det en buske.

 

Barskt uppvaknande och realitycheck kom dock pa Leons busstation. Kaos? You name it. Nar jag ramlade ut ur minibussen kunde jag inte ens ga nagonstans for det stod sa manga cykeltaxis och bara vantade. Omringade. Efter att tagit beslutet att lita pa en man med bara ett oga fann jag mig en taxi som tog mig fram. Och har ar jag nu, Sonati Hostel. Mitt kommande hem de nasta 5 veckorna. Om en timme ar det dags for upplarning!

Nar man spelar olspel kan vad som helst handa.

 

Man kan anda upp pa en bar med vattenpipor eller sa kan man hamna pa en privatfest hos nagon som precis har skaffat sig en lagenhet i Granada. Det ar sadana kvallar man kommer hem med en lapp med en email i bhn och undrar, hur tusan kom den dit? Eller sadana kvallar som man kommer crashandes in pa nagons rum och kraver att det dras igang en Disneyfilm. Olspel - that's what it does to you.

 

Vi fick lamnat bilen pa gransen mellan Costa rica och Nicaragua dar en liten, sot forsaljerska tog emot den och till och med skjutsade oss till immigrationskontoret i "var" bil. Farval Bettan.

 

Inte den egentligen smidigaste gransovergangen, men over kom vi, och hittade oss en taxi till San juan del sur. Ett surfstalle dar det tydligen var valdigt latt att stanna. Och detta surfstalle har vi nu varit i i fem dagar och konstaterat att vi fan inte kommer stanna. For att vara kant for sina surfstrander har de vagor inte speciellt bra for nyborjare, men anda battre for dem an for de rutinerade. Och stranderna ligger en fard pa 5 - 10 dollar bort. Det ar inte smidigt, jag vill inte rekommendera det. Vill ni till ett surfstalle dar det ar latt for att stanna, dra till Jaco i Costa Rica.

 

Men nog har vi kunnat underhalla oss. Tva dagar med surf, eller forsok till surf, en dag med stadstur och en dag med lite norrman och jag fick upp min svorsk till, nastan, samma gamla niva. Idag packar vi oss ihop for att gora oss redo for nasta etapp, Granada. Det basta med denna lilla by ar att jag hittade mitt forsta gym med boxingsack. Och att fa ga los pa sacken var en kansla som bestod utav lattnad och gladje i hog grad.

 

 

Sa det var nyar. Och det var galet.

 

 

Jag och systrarna Larsson nojde oss med en drink var innan maten och bytade sedan till kaffe och annat alkoholfritt. Resten av byns besokare gjorde inte som vi. Langs med gatan ligger det klubb efter klubb och framfor dem ligger det bilar som star i rader, fulla av folk pa dem, i dem och framfor dem. Pa bilarna finns det ocksa mer eller mindre avancerade anordningar av olfat sa att de latt kan ta sin kopp och fylla pa. Man maste bli lite imponerad av uppfinningarna. Det lilla av gatan som var kvar var i sin tur ocksa fullt av folk. Ska tillaggas att vi var de enda gringosarna i narheten. Folkmangden bestod av enbart Ticos, Ticos i mangder.

 

 

 

Och Ticos som inte kan nagot om fyrverkerivett.

 

Efter att ha avnjutit en fantastisk buffe med pasta, pizza och lasagne foll vi alla tre in i en mindre matkoma och satt bara och vantade in tolvslaget. For tolvslaget och fyrverkerierna ska man ju se. Man maste ju se. Vad vi fick uppleva var istallet ett stort antiklimax med minimalt av ljus i himlen och desto mer ljus i gatan. Fyrverkerier gone wrong. At alla hall och helt utan kontroll in i folkmangderna omkring. Vi sprang hem kvart over tolv. Till sakerhet.

 

 

Anledningen till franvarandet av alkohol var tisdagens kommande tur. Var sista dag med kara Bettan. Och med henne skulle vi ta oss till ett vattenfall, som skulle vara det vattenfallet man skulle se om man ar i Costa rica. Efter en ny bumpy road, dar vi last att fyrahjulsdrift var ett maste, insag vi att spanning i vardagen inte var sa mycket roligt som oroligt. "Vi staller bilen och gar!" Sa sista biten till vattenfallet gick vi. Detta vattenfall som skulle vara speciellt, rofyllt och vackert.

 

 

Vad vi mots av ar allt annat an rofyllt. Efter att ha firat nyar med Costa ricas fulla ungdom skulle vi nu fa spendera nyarsdagen med Costa ricas alla barnfamiljer. Och barnfamiljer upp over vara oron. Vi trangde oss in mellan tva stora rutinerade familjer som hade med sig hela fiskar att paneras och friteras, for att namna nagot. Dar gjorde vi varan nagot magra lunch i jamforelse som bestod av mackor med agg, avokado och tomat, innan vi tog varat pick och pack och drog till Liberia och hotellpoolen.