idsassa.blogg.se

Bye bye sydamerika - 

Hello centralamerika! Och tropisk varme! Hujedamig sa varmt det ar har. Solen steker, olen ar billig och havet fantastiskt! Och det ar sa skont att ha systern har, och det ar sa skont att gora ingenting.

 

Da var det sista kvallen Chile och, inte minst, sista kvallen i Sydamerika!
Vi har haft some good runs har och varit med om bade det ena och det andra. Och jag kanner verkligen att jag maste komma tillbaka en annan dag och se resten. For man ser ju inte allt. Inte helt i narheten. Och aven om det var jobbigt att inse var det ett lugn som spred sig nar man val beslot att nej, det gar inte att se och gora allt. Vi tar det en annan gang. Som Brasilien. Dit vi inte akt alls. Typ. Det finns ju kvar. Forhoppningsvis. Om inte jorden gar under den 21.

 

Santiago ar en valdigt fin och inte minst trevlig stad som jag ocksa garna atervander till! Kanslan ar dessutom den samma om Valparaiso - kand for sin skonhet da det ar en av fa stader som ar skyddade av UNESCO. Fantastiskt vackert men efter att ha sett alltfor mycket vackert kande jag mig aningen avslagen under turen. Men ni kan ju ta en titt pa bilderna och se sjalva vad ni tycker!

 

 

Hejsan morsan, hejsan stickan
Har ar brev fran alsklingsflickan!
Jag har kul har i Santiago,

och sa har borjar min hjaltesago..

 

Ida akte hem till Schweden,
hon gillade inte backpacker-seden.
Men jag var inte fardig,

sa jag fortsatter att resa ihardig.

 

Har ar roligt vill jag lova,

fastan lite svart att sova.
Tjejen som har sangen bredvid mig,
hon lagger sig inte nar hon behover nej!

 

Uti staden finns baciller,

men har finns alla typer piller.

Men det basta ar nog ölen,

aven om den tar pa geniknölen.

 

Pa mandag far jag bort,

till Costa rica med basta sort!
Nej nu ska jag mat framkalla,
men pussar och kramar till er alla!

Jag trodde inte jag skulle kunna dricka ol igen efter lordagen i horisontellt lage. Nar Ida gick runt och var Bondbrud och jag motte mina demoner pa toaletten. Nar vi satt i baren igar och Ida stallde fram en ol framfor mig var det en liten del av mig som ville springa darifran. Jag tittade mycket skeptiskt pa dess gyllene farg och platsglaset den kom i (det var happy hour) innan jag tillslut tog mod till mig och tog en sipp.

 

Hur i hela friden kunde det vara gott?

 

Sa har sitter vi nu, annu en gang pa Starbucks och jag, annu en gang bakis. Jag gillar verkligen det norska ordet for bakishet - fyllesjuka. Det ar precis vad det ar, jag kanner mig sjuk och javlig. Hur sjalvforvallat det an ar. Men en utgang till i Buenos Aires blev det, en sista. Vi holl oss pa hostelet med hostelfolk for att sedan aka taxi och komma fram till klubben 02:30. For mig var det absolut ingen speciell utgang, jag var trott och seg och slet med att gora mina moves. Men man kan ju inte imponera varlden med sin robotdans alla ganger.

 

Vi haller fokus och siktet pa morgondagen da vi har nagra fin fina events framfor oss. Da vi ska kasta oss ur flygplan pa morgonen for att landa och lara oss tango pa kvallen. Det ar ju var sista dag tillsamnmans sa lite speciell far den minsann vara!

Pa mellanlandningen I Paris fick vi tv tyska par bakom oss I kon till sakerhetskontrollen. De var sadana dar manniskor som inte kan sta for sig sjalva utan maste sta mer eller mindre PA personen framfor. Vi var inte supernojda med det upplagget och speciellt den ena mannen fick ta emot bade en och tva riktigt svarta blickar fran Froken Gunnarsson.

Pa Salar De Uyuni-turen var det ocksa med ett tyskt par. De gjorde knappast sina landsman en tjanst da de visade sig vara ungefar precis lika irriterande som tyskarna pa flygplatsen. Som ni kanske raknat ut vid det har laget sa har inte tyskar pa tur varit vart favoritfolk att hanga med under resans gang..

Sa, nar vi gick in I vart mixade 8-baddsrum I San Pedro de Atacama, Chile och horde de tre killarna som var dar inne prata tyska holl Sarah pa att skapa en mycket pinsam situation genom att saga “Annu fler fran det landet..” men som tur var hejdade hon sig dar da allting egentligen redan var sagt. Det underforstadda I den meningen framkom mycket tydligt. Anledningen till att det skulle bli pinsamt? Fragan: “Ar ni fran Sverige?” kom mycket ovantat pa svenska fran den ena overslafen och det visar sig att tva av dem, Simon och Jan har studerat pa KTH I Stockholm. Och de var fantastiskt trevliga allihop. Har snackar vi om att gora sina landsman en tjanst! Var syn pa tyskar pa tur har andrats totalt efter detta mote!

Pa onsdagen drog vi pa tur till Laguna Cejar med dessa herrar och vara fina schweiziska vanner. Efter att vi tagit hoppbilder I tva sma, mycket djupa sjoar mitt I oknen och flutit runt I saltet I Laguna Cejar ett tag var det dags for en drink I solnedgangen innan bilen skulle styra hemat igen.

Guiden, som vi glomde namna i vart guide-inlagg, dukade fram champangeglas, Mango sour och notter och allt var som upplagt for ett perfekt avslut pa en fin tur. Jan gick ivag for att hamta lite saker I bilen, vi andra skalade, drack och pratade da Flo uppmarksammar att Jan star och tittar in genom det stangda bilfonstret. En annan grupp som var I narheten gick till var bil, borjade ga runt den. Alla tittar in genom fonstren. Flo droppar “Oh, something happened. He probably locked the keys in”

Alla skrattar. Guiden ar snabb pa att ringa nagra samtal. Jan smaspringer tillbaka fran bilen och jag har nog aldrig sett en vuxen man se sa forkrossad ut forut. Vi skrattade sa att vi nastan grat, han sag mest ut att bara vilja grata.

 

Nagon timme senare kom var raddning och vi atervande till civilisationen (utan att nagon blev uppaten), gick ut och at middag I samlad trupp och hade en alldeles fantastisk onsdag!

Efter ca tva manader pa tur har vi hunnit traffa en hel del guider. Alla med varierande kunskapsgrad och aven om alla varit ‘english speaking’ har vi ibland statt som fragetecken och nickat i takt for lugnets skull. Vi tankte nu introducera er for dem sa kan ni fa gissa vem som varit bast hittills sen!

 

Jorge – Var forsta utflykt gjorde vi i Lima, Hucha Pullana ar en pre-inka oas mitt i Limas pulserande stortstadshjarta. Har mottes vi av Jorge och det vi minns mest av honom ar nog hans mycket feminina satt att fora sig. Och att de som bodde dar offrade bade det ena och det andra da vi skulle saga ‘sacrifice’ nar vi blev fotograferade.

 

 

 

Gula mannen – Forsta turen till Sacred Valley betalade vi nastan ingenting for, men fick antligen en guide som kunde engelska! Att vi hamnade i en bra grupp har egentligen ingenting med guiden att gora, men det bidrog sakert till att gora upplevelsen battre. Guiden, som vi inte minns namnet pa men som garna ville bli kallad Che efter Che Guevara jobbade under ett mycket pressat tidsschema och vi minns inte sadar varst mycket av vad han sa heller..

 

 

Enrique & Jacko – Vara sexy llamas! Med tanke pa de pengar vi pungat ut for Inkaleden sa ar jag oerhort tacksam over att Kike och Jacko pratade bra engelska! De tog med oss till Sacred Valley igen och efter lite repetition sa fick vi med oss atminstone en liten del av all information. Som till exempel att kokablad bara vaxer pa laga hojder. Vi hamnade i en riktigt bra grupp aven har och guiderna gjorde ett fenomenalt jobb att sammansvetsa oss till en grupp. En for alla – alla for en!

 

 

Titicaca-mannen – En battur, en grupp dar de brasilianska damerna hordes mest av alla och en engelsktalande guide. Det var val ungefar det, han var ingenting mer an en guide. Dock en hyfsat proffsig sadan!

 

 

Louis – Ah, Louis! Djungelmannen som varit gift i staden Cochabamba under 12 ar tills hans fru krossade hans hjarta och han flyttade tillbaka till djungeln igen. Har har vi en man som hittat sin plats i livet, ingen annan arbetsplats kan passa honom sa bra som att springa runt i djungeln med ett gang vilsna turister dagarna i anda. Han kunde lite om allt! Vilka trad som ar bra att bota smarta med, vilka ljud som kommer fran vilket djur och vilka frukter man kan gora mjolk av. Han kunde till och med gora halsband och han sag himla lycklig ut nar han fick sin valforjtanta dricks!

 

 

Jose – Nummer ett: han hade Paris Hilton-insprirerade solglasogon. Stora, vita och otroligt iogonfallande. Stundtals mycket svart att inte kommentera detta.. I ovrigt var han valdigt trevlig, kunde sin sak och korde valdigt bra genom oknen. Laga motorfel kunde han ocksa (med lite hjalp fran en annan kille) Dock var han sjukt svar att prata med om man inte fragade nagot om oknen eller saltet. Han gjorde ett tappert forsok under tre dagar att starta en konversation genom att fraga om jag hade nagra syskon. Nar jag svarade att jag hade fem systrar och en bror tystnade han igen.

 

 

Sandboarding-hippien – For 12000 chilenska pesos ingar: transport, engelsktalande proffessionell guide, utrustning, en ol i solnedgangen och bilder. Vi fick transport, utrustning, en ol och bilderna. Proffessionell ar synd att kalla guiden. Efter att han visat oss en gang hur man bromsar med bradan (alla in gruppen var totala nyborjare. Ja utom Sarah da, som faktiskt HAR en snowboard hemma..;)) gick han ner och satte sig i bilen och lat oss saga, struntade fullstandigt i vad som hande pa sanddynorna...  

 

"Dessvarre" fick vi inte denna guide pa bild. 

Nu har vi lamnat ett av varldens billigaste lander for att fa en chock, i Chile finns inget under 500 pesos. Det tog lite tid men vi har funnit ett mer eller mindre fungerande system att rakna ut valutan pa, men att lamna hostelet utan miniraknare ar inte mojligt da 500 pesos ar 7 svenska kronor. Det ar inte utan anledning vi saknar Bolivias dar en boliviansk krona ar samma som en svensk.

 

Men vilket avslut vi hade! En tre dagars tripp ut i varldens storsta saltoken med roliga manniskor och schyssta guider med fotograferings-skills. Vi har atit lunch mitt ute i ingenstans pa saltet, sett flamingos pa bade ett och tva ben, tagit alltfor manga hoppbilder, sett oknen dar Dali fick sin inspiration och badat i varma kallor pa 4800m hojd. Vi har haft valdigt fina dagar och valdigt kalla natter och lart oss att salt isolerar battre an vanliga byggstenar.

 

Vi landade i San Pedro de Atacama pa tisdags formiddag och hann med en tur med Sandboarding pa eftermiddagen. Jag njot medan Ida efter nagra ak fick ta skidorna istallet. Jag som inte kan skidor heller holl mig till bradan, ett av mina mal i livet ar ju att lara mig snowboard - nu nar jag har en staendes dar hemma. Dessvarre lamnade guiden valdigt mycket att onska da vi fick ett tips pa hur man bromsade och sen inget mer.

 

 

(Ledsen om det blev for mycket information for nagon!)

Det senaste aret har jag varit valdigt besatt av hur mitt har ser ut. Jag ar val medveten om att det nastan gatt lite over styr ibland och mina narmaste vanner (Sassa, you better take this one!) har aldrig varit sena med att papeka nar utvaxten borjat visa sig dar I harbottnen. I vanliga fall gar det aldrig mer an max sex veckor mellan varje frisorbesok, nu har det gatt mer an tva manader.. Utvaxt ar bara fornamnet pa det jag gatt runt med pa huvudet de senaste veckorna. Idag hade vi tid over och jag och den schweiziska Sarah (Vi har haft tre Sarah I umgangeskretsen de senaste dagarna) gick och satte oss I varisn frisorstol for att fa vara svall fixade infor djungelturen imorgon. Jag visade tydliga bilder pa hur jag ville ha det och efter manga om och men fick de iallafall bort utvaxten. Det finns inget annat satt att beskriva detta pa mer an genom ett bildspel. Sa, se och njut. Och tacka Sarah for hennes inhopp som paparazzi/mentalt stod/skadeglad kompis!

Vi bada beklagar extremt denna bloggtorka. Det blev inte en fin start pa var awesome-blogg men vi har vara orsaker.

 

Magsjuka.

 

Inga detaljer ska vi ga in pa men Ida blev sjuk lagom till att vi kom fram till Machu Picchu (sjuuuuk osis) och jag blev det lagom till att Ida blev frisk och vi akte till Puno. Imorgon ska vi forsoka att bagge tva vara pa topp nar vi drar pa o-hoppning bland de handgjorde oarna. Ja, ni laste ratt. Handgjorda.

 

Puno ar da verkligen inte staden for oss sa ratt efter det drar vi till Bolivia, Copacabana och sen La Paz. Sen ska ni fa se massa bilder. Tummis.

 

 

Nu har vi varit ute pa akta aventyr! Vi beslot oss for att se nagra av alla dessa inkaruiner runt om i Cusco pa ett alternativt satt. Pa hast. Ni vet det dar stora djuret som cowboysen rider runt pa. Vi var minst lika coola.

 

Efter en pubcrawl natten innan snubblade vi i sang vid fem for att vakna med ett sjalvhat av en annan varld. Varfor, o varfor skulle vi ut natten innan vi bokat hastridning? Timmarna fram till kl 13 var langa, pa ett mycket daligt vis. Sa blev vi upplockade och ivag korda till forsta ruinerna. Vi hade en egen guide som dessvarre inte var fullt sa duktig pa engelska som han sjalv tyckte. Vi forstod ingenting. Men det var lite coola stenar i olika haftiga former.

 

Upp en lite val tung uppforsbacke och dar stod dem, hastarna. Vi blev tilldelade hjalm och en pase med snacks, valdigt sott, innan vi skulle upp pa de ohyggligt stora djuren. Det tog tva forsok var, det ar minsann inte lika latt som pa film, men upp pa den kom vi och nar vi satt dar forsvann ocksa badas bakfyllor mirakulost. Ida njot och hade the time of her life. Jag var absolut livradd, inte tid att fokusera pa bakfylla och illamaende, fullt upp med att halla mig kvar pa hasten for glatta livet.

 

Vi var bada positivt overraskade att vi anda fick lov att rida sjalva utan att nagon ledde hasten, a la stadstur for 9aringar. Men jag insag snart det negativa med just det. Hastarna ar sjalvklart vana vid turen och vid manniskor sa du behover inte styra, de vet precis vart de ska ga. Det var bara att folja guiden. Och det fungerar sakert problemfritt 99% av turerna. Idas hast var fin och snall och forsiktig. Min a andra sidan beslot sig for att ha lite kul med mig vill jag tro. Nar det var dags att rida upp for ett berg tog min hast en helt annan riktning. Han hade fatt nys pa vatten vid en gard en liten bit bort och jag kunde fa sitta och dra hur mycket jag ville, han skulle till vattnet. Detta resulterade i en livradd Sarah.

 

Och det var langt ifran den enda gangen. Han hittade lite gott gras en bit bort han var tvungen att ha, en annan gang tog han hoger in i en grupp manniskor och en annan gang vagrade han bara att folja efter och gick fram och tillbaka pa en fem meters area. Det var langt ifran med latta steg jag tog mig av nar vi var klara men lattnaden var enorm! Guiden skrattade gott.

 

Vi har lite bilder men de basta, bland annat de Ida tog nar min hast gick pa aventyr ar pa en kamera vi inte far over bilderna till datorn ifran. Saklart. Men satan sa fint det var!